2013-02-02

Det är nog mamman som behöver förskoleinskolning

I går när jag lämnade på förskolan, grät Lillsmurfen hjärtskärande. Jag gråter också, men det kan jag inte visa för honom. Han behöver verkligen förskolan för att träffa kompisar i området och för att få en annan stimulans. Han sitter nästan aldrig stilla, är aktiv, klättrar, lär sig fort. Det är bara separationen som är jobbig och det kan ju vara så att han undermedvetet minns sina tidiga separationer. Svårt för ett modershjärta att se sin son gråta.
På vägen hem ringde jag ett förskoleproffs; min moster som jobbade som förskollärare och rektor innan hon gick i pension för ett par år sen. Hon sa att det normala är att barnen gråter när de lämnas på förskolan, oavsett om de är adopterade eller oadopterade, men att de slutar gråta så fort föräldern går ut genom grinden. Sen har de roligt hela dagen och kanske inte ens vill gå hem. Barnen vill gärna bestämma och markerar genom att gråta.
Nu ska man komma ihåg att det mycket väl kan vara så att en del barn verkligen inte vill gå i förskolan, eller att inskolningen har misslyckats.
Nu går Lillsmurfen bara tre timmar om dan, till att börja med. I går hade han haft den roligaste och bästa dan där på hela tiden, sa de när jag hämtade honom.
Jag tror att det är jag som behöver lite tid för inskolning, vänja mig vid att lämna mina barn några timmar. Jag får väl gråta när jag gått runt knuten. 

1 kommentar:

  1. Jag minns vilken omställning det var för oss när första barnet började på förskolan. Från att jag/min man eller kanske farmor varit med honom och kunde rapportera om varenda liten sak som hänt, hände det att vi hämtade sent på eftermiddagen och fick veta av personal från annan avdelning som stängde "nej, det har nog inte varit något särskilt, i så fall hade de nog lämnat ett meddelande". Det var tufft i början. Nu går han i sjuan och även om han kan prata så berättar han inte precis mycket...

    SvaraRadera